sixtysix.blogg.se

Den 21 juli 2012 förlovade vi oss. Det är alltså en speciell dag för oss och sista dagen i USA innan det var dags för hemresa hade vi vår årsdag. Vi ville göra något speciellt och bodde därför de sista två nätterna på fartyget och hotellet ”RMS Queen Mary” i Long Beach. Söndag kväll åt vi middag på restaurangen med det för Östersundsbor passande namnet Sir Winston.

   

Fartyget sägs vara hemsökt. Det enda vi hörde igenom de tunna väggarna var grannhytten som hade efterfest. Vet inte om det var människor eller spöken som bodde i grannhytten...

 

Förra gången jag (David) var i Los Angeles gjorde jag en tatuering. Fint motiv men den blev så liten och pyttig.

 

   

Ända sen dess har jag funderat på att göra den större men det har helt enkelt inte blivit av. Nu var det dags, åter i Kalifornien vore det roligt att bygga ut tatueringen. Letade upp en studio med goda recensioner, Outliners Tattoo. Förklarade för Ben som han hette mitt dilemma med fint motiv men dvärgstorlek. Han ritade upp en ny på fri hand direkt på min arm och tatuerade in den.

 

 

Är själv väldigt nöjd, den har samma design som den förra men är expanderad kan man säga.

I skrivande stund sitter vi på LAX airport och inväntar vårt flyg hem. Det har varit fem otroliga veckor och vi ska nu hem och försöka smälta allting.

 

Besöket på Sea World i San Diego tyckte vi båda var jättebra! Vi fick se olika shower med delfiner och späckhuggare, det är otroligt vad de kan tränas till att göra.

 

 

 

San Diego verkade vara en mysig stad men vi körde egentligen bara igenom stadskärnan.

Dagen efter San Diego körde vi tillbaka norrut men inte in i LA igen, vi tog istället en båt ut till ön Catalina. Det ligger en bit ut i Stilla havet och är riktigt mysigt. I vattnet i hamnen simmade tropiska fiskar. Vi tog det lugnt på stranden den dagen, avslutade på kvällen med en båttur för att se flygfisk. Fiskarna sökte sig till båtens strålkastarljus och vissa av dem flög en bra bit så att man kunde se vingarna. Ett gäng pelikaner följde oss och dök ideligen för att få sig ett skrovmål. Tyvärr var det för mörkt för att det skulle bli bra på film.

 

 

Under fredagen har vi strosat runt i Hollywood, sett den berömda skylten och stjärnorna på ”Walk of fame”.

 

San Diego, Kalifornien

 

Efter Las Vegas körde vi till Los Angeles, den avslutande delen av route 66. Själva slutet ligger i Santa Monica och markeras med en skylt.

 

 

 

 

Apropå skyltningen så skiljer det mycket mellan staterna hur väl de skyltat upp rutten. I tex. Illinois var det väl skyltat, vi kunde följa vägen utan större problem. Oklahoma däremot är en stat där de inte lagt ner mycket krut på att markera den ursprungliga route 66. Hur hittade vi vägen då? Vi har flera hjälpmedel i form av GPS i bilen, vanliga papperskartor och dessutom en gammal hederlig kompass. Vi har inte GPS-koordinaterna för route 66 så om vi ställer in GPS.en lockar den oss oftast till Interstate som är snabbaste vägen men inte den rätta. Ibland har vi fått klura en del för att veta var vi ska köra. Ibland har det blivit fel och vi har hamnat mitt i tjottahejti men det är en del av äventyret. Och det har gått bra ändå från Chicago till LA med många avstickare.

 

I LA har vi bott hos vännen Lilia. Hennes mellannamn är "gästfri", hon välkomnade oss med öppna armar och en barbeque där halva släkten deltog. David firades i efterhand på födelsedagen med tårta och tequila!

 

          

 

Hon arbetar på dagarna så vi sköter oss själva, måndagen tillbringade vi vid Santa Monica Beach. 

 

 

Klockan är nu 22 i San Diego och vi har tagit in på ett mysigt hotell. Lite trötta efter en dag på Universal Studios i Los Angeles som vi började med idag. Det fanns mycket spännande att se där från filmernas värld. Bland annat såg vi en liveföreställning baserat på filmen "Waterworld", det var både eld och vatten i showen som var mycket välgjord. Skådespelare från bl.a. tv-serien "CSI NY" deltog. Marilyn Monroe svängde också förbi Universal.

 

 

Vi ville också besöka Sea World, därav utflykten hit till San Diego. Det blir morgondagens aktivitet, ska bli kul!

 

 

 

 

Sen länge var det planerat att vi skulle vara i Las Vegas lagom till min (Davids) 30-årsdag, 12 juli. Charlott har länge varit hemligtsfull och sagt att det är saker planerade till min dag. Jag fick inte veta var vi skulle bo då det var en del av presenten. Dessutom fick jag tydliga instruktioner om att vi skulle göra något under eftermiddagen/kvällen. Charlott har varit hemlighetsfull och inte avslöjat något trots ansträngningar från fästmannens sida att lista ut hemlisen.

 

Resan upp från Avi Resort & Casino började i alla fall i onsdags 10/7. Hooverdammen ligger nära Las Vegas så vi gjorde en liten omväg dit för att se det mäktiga bygget.

 

 

 

 

Vid ratten denna dag satt jag och Charlott var co-driver. Hon har lokalsinne som få och är jättebra att ha när vi är på okänd mark. Hon ställde in GPS:en på en specifik adress i Las Vegas som inte sa mig någonting, jag visste fortfarande inte vilket hotell vi skulle bo på. Det var bara att köra efter anvisningarna. Trafiken i och runt Vegas är intensiv men så småningom rullade vi fram till Monte Carlo Resort & Casino alldeles intill "the strip" (Las Vegas Boulevard). Fint ställe! Jag tittade upp mot skyarna och mumlade något om att "hoppas vi får bo långt upp... men däruppe är väl sviterna". Vad hände Charlott bokat då, om inte en svit! Vi har bott jättelyxigt med jacuzzi intill ett stort fönster med utsikt mot bland annat hotellen "Mandalay Bay" och "New York New York".

 

 

 

 

Det finns förstås massor att se och göra här. Det är ljud och blinkande ljus överallt. Vi har inte spelat särskilt mycket, har istället gått omkring och tagit in staden och ätit och druckit gott.

 

 

 

 

 

 

Vid vårt hotell finns också ett stort poolområde med en DJ som spelar musik och bikinbrudar som går runt och tar upp beställningar på drinkar och tilltugg. Lättklädda damer är för övrigt utmärkande för Vegas, överallt lockar man kunder med dem och det görs reklam dygnet runt för diverse shower och tjänster. Det blir bara för mycket till slut.

 

En av dagarna passade David på att åka ut till Las Vegas Gun Store. Många amerikaner ju galna i vapen. Det finnas många skjutbanor där man kan prova vapen i alla möjliga former. Det är oklart om LV Gun Store gav "the biggest bang for the buck" men det blev den i alla fall. Provsköt först en revolver med kaliber .44 Magnum, en så kallad "Dirty Harry". Den var tung och svår att hantera. Sen blev det en AK47 Kalashnikov. Kanske det vapen som är mest spritt och har skapat mest skada i världen.

 

Nåväl, åter till fredagens födelsedag. Jag blev uppvaktad på morgonen med bakverk och kaffe. Vi fortsatte dagen nere vid poolen där Charlott bjöd sin nyblivne 30-åring på en rejäl drink.

 

 

 

Till lunch blev jag bjuden på restaurangen Hooters. Det är en kedja som spelar på att ha lättklädda servitriser, men det ironiska är att efter att ha blivit van vid Vegas framstår servitriserna på Hooters närmast som varmt klädda.

 

 

 

 

Så började det närma sig den stora överraskningen... vad skulle hända? Jag gick i spänd förväntan och försökte pressa Charlott på detaljer men hon teg som muren. Runt 16.30 blev vi upphämtade av en limousin. Den körde oss till flygplatsen och uppställningsplats för helikoptrar, aha en flygtur! Det är väl trevligt men jag visste inte var vi skulle flyga eller hur länge. Först blev det en överflygniing av Hooverdammen och sen fortsatte vi till Grand Canyon och landade på en mesa (bergsplatå) mitt i dalen! Det var otroligt att flyga lågt med bergsväggar på båda sidor. Efter landning fick vi en lätt måltid och champagne.

 

 

   

 

 

När vi skulle lyfta för återfärd mot Vegas stod piloten och hovrade strax ovan mark vid kanten på platån. Så sa han:"Here we go guys, just like in the movies" Vi lyfte framåt och uppåt över kanten där Coloradofloden bredde ut sig med bergsväggarna på båda sidor, mäktigt!

 

 Vi flög så tillbaka västerut i solnedgången med väl valda låtar som "Sweet Home Alabama" och Top Gun-låten i våra hörselkåpor. Flygturen avslutades med en lågsniff över "the strip".

 

 

 

Kvällen avslutades med middag på Rainforest Café, inrett som en djungel.

 

 

 

En fantastisk födelsedag!

 

 

Sista kvällen i Vegas, lördag, hade vi biljetter till showen Mystére med Circus Soleil. Charlott har sett flera av deras föreställningar, för David var det en ny upplevelse. Och vilken upplevelse det var, helt fantastiskt. En blandning av musik, dans, akrobatik, humor och allvar på mycket hög nivå. Aktörerna vävde också in en hel del interaktion med publiken på ett finurligt sätt. Det är förbjudet att fotografera men vi bjuder er på den officiella trailern:

 

 

 

 

 

Kvällen avslutades med ett besök på Stratosphere Tower, en 350 meter hög byggnad med restaurang i toppen. Längst upp finns några karuseller, bland annat Big Shot som är som Uppskjutet på Gröna Lund. Det sög ordentligt i magen när man sköts iväg rakt uppåt från 350 meters höjd!

 

 

 

Nu är vi framme i LA och tänker njuta av en dag på stranden!

I måndags åkte vi från Gallup, stannade till och fotograferade Wigwam Motel i Holbrook. Vi ville bo en natt i en sån men det var fullbokat, tydligen skulle man behöva boka i god tid.

 

 

 

 

Färden gick vidare mot trakter av berg och skog. Körde igenom Flagstaff och rullade in i Williams. Det kallas för porten till Grand Canyon, därifrån är det en timmes körning till den stora dalen. Det var verkligen mäktigt, man tror nästan inte det är sant. Det såg nästan ut som en enorm tavla alltihopa.

 

 

 

 

Såg också några vilda hjortdjur på vägen till Grand Canyon.

 

 

 

 

 

Efter det härliga besöket i Grand Canyon åkte vi tillbaka till Williams för att få en bit mat och gå en sväng i den lilla orten. Det var verkligen en trevlig ort med mycket känsla från förr i tiden. En trevlig överraskning, vi visste inte att det skulle vara så mysigt.

 

 

 

Dagen efter besökte vi Bearizona utanför Williams. Amerikanarna gör drive-thru (eller det som vi kallar drive-in) av allt som går. Här hade de gjort en park med vilda djur som man körde igenom. Det var spännande att sitta i bilen och ha vargar, björnar, bison och andra djur fritt omkring sig.

 

 

 

 

Sen tänkte vi fortsätta till Kingman, en kort sträcka. Den orten kallas för hjärtat av Route 66. Perfekt tänkte vi, ännu en mysig liten ort i stil med Williams. Men när vi kom fram tyckte vi inte alls att det var mysigt, bara en stor trafikerad gata genom stan med massa motel. Vad ska vi göra då... man kan ju stanna här ändå och bara ta det lugnt under eftermiddagen, men det kändes roligare att köra vidare mot Oatman. 

 

 

Vägen till Oatman visade sig vara den mest spännande sträckan av route 66 hittills. 9 miles (15 km) genom ett bergspass, 122 kurvor och sällan vägräcken. Vackert!

 

 

 

 

 

 

 

Nästa överraskning visade sig vara positiv. Oatman är en ort som stannat i tiden, förutom att det är bilar på gatorna. På gatorna gick vilda åsnor omkring. De kommer ner från bergen vid 10-tiden varje dag och stannar tills affärerna stänger kl. 17. Då vandrar de tillbaka till bergen igen.

    

  

 

 

En av åsnorna tyckte att Charlott som körde då behövde justera backspegeln och hjälpte till med detta.

 

 

Sen kom åsnan på att en backspegel nog smakar gott och försökte ta en tugga.

 

 

 

Det gick inte, men det blir spännande att försöka förklara för uthyrningsfirman varför det är repor i plasten runt backspegeln... "a wild burro tried to eat it, sorry"

 

 

Det finns egentligen inget boende i Oatman men har man tur finns en herre vid namn Quinn som kan ordna logi. Tyvärr skulle han åka bort följande morgon så vi kunde inte bo över i den lilla vilda västern-staden. Fick istället tips om närmaste boende: "Avi resort and Casino", en halvtimmes körning bort. Hmm, det låter dyrt, men vad gör man? Sova måste man ju göra. Vi körde dit och kom till en riktigt fin resort utslängd i Mohaveöknen. Gissa om vi blir förvånade när vi får höra priset: 64 USD per natt för två personer. Dvs. under 450 kr för att bo på ett toppenfräscht ställe men stor pool, sandstrand vid floden som flyter förbi, kasino och all tänkbar bekvämlighet.

 

 

 

 

Vi tog ett dopp i poolen på kvällen. Tydligen har vi acklimatiserat oss väl, det var 43 grader varmt men ändå tyckte vi inte att det var besvärande.

 

 

 

 

Det är märkligt med en sån här resort mitt ute i ingenstans som erbjuder allt man behöver. Vi gissar att det passar amerikanernas livsstil: de jobbar mycket, passar på att utnyttja de få veckors ledigt  de har till ett sånt här ställe. Boende och mat är billigt, de kan sitta vid poolen och ta en drink medan barnen har roligt i lekrummet. Spelande verkar vara en livsstil här, folk har stort utbyte av att sitta och trycka på spelmaskinerna i oändlighet.

 

 

 

Apropå semester, här har man normalt sett en veckas semester under första året av en anställning. Sen utökas det till två veckor och efter 5 års anställning kan man ta ut 3 veckors semester. Men oftast inte sammanhängande. Dessutom är semester fel ord, det är "PTO" = Paid Time Off. Du har ett visst antal dagar att vara ledig på. Är du sjuk någon dag tas det från PTO och du kan ta ut mindre semester. Vi frågade chauffören som körde oss till Big Texan Steak House i Amarillo om det var vanligt att folk gick till jobbet fast de var sjuka? "To stay home from work, I would be almost dead" svarade han.

 

Las Vegas nästa!

 

El Rancho Hotel, Gallup, New Mexico

 

På grund av ostabil internetuppkoppling på hotellet i Albuquerque har vi inte uppdaterat bloggen på några dagar. Här kommer en sammanfattning.

Vi vaknade upp torsdag 4 juli i Santa Fe till Amerikas nationaldag. I den staden är den årliga traditionen ett stort pannkakskalas på torget. Vi var ner och tittade. Efter det fortsatte färden mot Albuquerque som är den största staden i New Mexico. Vi hade kollat upp att det stora firandet skulle ske i Balloon Fiesta Park så vi tog oss dit framåt kvällen. Det var verkligen mycket folk där men firandet gick lugnt till. Olika band spelade, man hyllade veteraner, borgmästaren höll tal mm. Folk hade samlats för att umgås helt enkelt. Runt 21 på kvällen bjöds det på storstilat fyrverkeri i vilket även naturens eget fyrverkeri ingick. Det var ett rejält åskväder så vi drog oss hemåt tidigt.

 

 

 

 

Fredagen spenderade vi på olika håll. Charlott på ett av stadens stora shoppingcenter och njöt av att strosa runt bland butikerna, fick även en välbehövlig massage. David hyrde istället en motorcykel från firman Thunderbird. Det var en Harley-Davidson FLHX StreetGlide som gick som en dröm. Det är en modell med mycket komfort: farthållare, Harman-Kardon ljudanläggning och skålad dyna bland annat. Motorn är förstås en V-twin, 103 kubiktum motsvarande ca. 1,7 liter. Färden gick över ”Turquoise Trail” som är en liten mysig väg förbi små orter där man tidigare brutit kol, mineral och turkos sten. Efter att gruvnäringen lades ner blev orterna till spökstader. Det upptäcktes av konstnärer som flyttade in och fick orterna att leva igen. Bland annat kör man igenom Mádrid där filmen ”Wild Hogs” med John Travolta m.fl. spelades in. Ett besök på ”Maggie´s Diner” som är central i filmen är obligatoriskt. Det är numera en souvenirbutik.

 

 

 

 

 

Fredag kväll när vi åter var tillsammans blev det middag uppe på Sandia Peak som är bergstoppen intill Albuquerque. På vintrarna är det en skidort. Vi tog oss upp i en kabinbana som är världens längsta (Åre kan slänga sig i väggen). Vackert däruppe, tyvärr mulet just då.

 

 

 

Lördagen tänkte vi skulle bli lugn och skön, endast en nätt utflykt till Kasha-Katuwe Tent Rocks och titta på hur naturen format bergen. Det blev mer omfattande än vi trott då man behöver vandra 7 km i brant terräng. Vi var inte förberedda för det men det gick bra och var verkligen värt prövningen. Otroligt vilka formationer som skapats, det var väldigt vackert.

 

  

 

 

 

I morse lämnade vi Albuquerque för att rulla vidare på rutten. Vi gör ju som ni kanske märkt många avstickare och denna gång blev det en liten omväg till Acoma Sky City. Det är en indianby som är byggd på toppen av en bergsplatå. Den går endast besöka genom att åka en guidad turbuss vilket vi dock inte gjorde, det fanns ett informationscenter och en marknad utanför byn som vi besökte.

 

 

Nu har vi tagit in på El Rancho Hotel som är ett klassiskt gammalt hotell för vilda västern-filmstjärnor.

 

  

 

På återhörande

David och Charlott

Tisdagen blev en resa genom olika miljöer. Vi rullade ut från Amarillo och gjorde ett pitstop vid Cadillac Ranch som ligger strax utanför. Ett konstverk av kasserade bilar.

 

 

Passade också på att dekaltrimma en av bilarna så de skulle gå fortare.

 

 

Nästa stopp blev Midpoint Café i Adrian, Texas som är punkten för halva vägen. Lika långt åt båda håll på "Main Street USA" som Route 66 också brukar kallas. Det finns massor av ställen längs vägen som drar nytta av att folk kör den gamla rutten. Och de som gör det är i de flesta fall inte amerikaner. Att köra Route 66 verkar vara mest populärt bland européer. Skandinaver verkar gilla det.

 

 

Efter en stunds vidare färd korsade vi gränsen till New Mexico. Vi hade förväntat oss hetta och kargt landskap. Rutten går upp mot Santa Fe men vi gjorde en avstickare till Las Vegas lite norr om det. Det finns flera Las Vegas och det här är ett mindre ställe som vi hört skulle vara mysigt. Det var det men döm om vår förvåning när vi tyckte det var snö på marken! Okej, det var inte snö, det var grovt hagel men det var inte vad vi förväntat oss.

Sen kom vi till Santa Fe som är otroligt fint! En liten stad med mycket konst och indiankultur. Vi har strosat runt hela dagen och tittat i gallerier och små butiker och njutit av atmosfären. Var även på en vinprovning med viner från en lokal vingård. Vi bor i ett lägenhetshotell, känns som ett fint radhusområde.

 

Imorgon torsdag kör vi en dryg timme söderut till Albuquerque där vi stannar flera nätter. Där får vi se hur jänkarna firar sin stora dag, Independence day.

 

För övrigt mår vi bra och har inte känt av någon hetta. Häruppe i Santa Fe vid foten av Klippiga bergen är det svalt och skönt. Vi är nu i ny tidszon och är 8 timmar efter er därhemma.

 

Over and out 

 

 

      

Vi är på hotell i Amarillo, Texas. Har haft två jättebra dagar här! Igår åt vi middag på Big Texan Steakhouse. Charlott tog deras filé som var världens godaste. Till maten drack vi öl bryggt på plats, även det jättegott. Vi beställde in en provbricka med småglas av alla öler de hade för att prova oss fram. Big Texan vet hur man gör business: de erbjuder fri hämtning och lämning med limoservice. Dessutom bjuder de alla som vill på en stor stek. En liten hake bara: du måste äta upp den inklusive tillbehör inom en timme, annars får du betala 72 $. Den väger 72 oz, dvs. runt 2 kg... många har provat, få har lyckats. Ingen av oss antog utmaningen.

 

 

Dessutom var det några jättemysiga gubbar som gick runt och spelade countrymusik.

 

 

Passade på att bada i hotellets pool på eftermiddagen.

 

 

Idag måndag har vi åkt ut till Palo Duro canyon som Amerikas näst största. Där besökte vi Los Cedros Ranch och red ut i området några timmar. För David var det premiär på hästryggen, det var jätteroligt. Vi hade två fantastiska guider, Phyllis och Eric som visade oss runt och berättade mycket om området och historier från Comancheindianernas tid.

 

Charlotts häst hette Company och Davids hette Yahtzee. Dessutom fick vi sällskap av deras vovve Little Girl som följde med hela turen.

 

         

Likt familjen Joad i Steinbecks roman "Vredens druvor" rullade vi västerut i Oklahoma. Bron på bilden finns med i filmatiseringen där farfar dör i början.

 

 

 

Såg spår efter den senaste tidens tornados runt Oklahoma City på vägen.

 

 

Efter ankomst till Texas och incheckning på Cactus Inn i McLean har vi intagit aftonvarden på Red River Steakhouse. Mumsiga hamburgare!

 

 

 

 

Var in på Route 66-museum i Clinton, Oklahoma på vägen.

 

 

 

 

Avslutar med en video från idag:

 

Efter omvägen till Nashville rullar vi igen på route 66. Det är roligt att få köra de småvägar som den här rutten går på istället för Interstate, det vill säga motorväg som är snabbt och effektivt men väldigt tråkigt. Från två till sex filer i varje riktning. Max hastighet varierar från delstat till delstat men det högsta tillåtna där vi kört är 70 miles/h, motsvarande ca. 115 km/h. Route 66 går ibland parallellt med Interstate men med skillnaden att det är lägre tempo, mindre trafik och man får se så mycket mer. Ofta går rutten genom småbyar och bostadsområden.

 

Natten mellan torsdag och fredag tog vi tidigt in på ett jättebra motell i Joplin som hade utomhuspool. Tog det lugnt och vilade ut. Därefter rullade vi vidare in i Kansas och träffade på Bärgarn från Disneyfilmen Bilar! Han stod intill ett ställe med en väldigt pratglad dam som berättade allt vi ville veta om våra kommande resmål. Värre svada får man leta efter, men vi kom undan med öronen i behåll.

 

Det är fortfarande grönt och fint men det märks att vi kommit en bit in i landet. Dialekten är bredare och det är kyrkor i olika varianter och med olika tillhörigheter väldigt tätt nu.

 

Det är runt 35 grader varmt på dagarna. Men i bilen är det skönt!

 

Här kommer några videos från Nashville.

   

 

 

Här kommer en rapport från Nashville som var jättebra! Det är en huvudort för musik, mest country men även andra stilar. Direkt när vi anlände till motellet Ramada Inn möttes vi av musik utanför entrén, ett bra tecken. Ännu mer musikkänsla fick vi när vi hoppade i poolen som var formad som en gitarr.

 

 

 

 

Vi har båda fastnat för Nashville efter att ha sett tv-serien på TV3 med samma namn. Den handlar om några musikers liv i staden. En del av handlingen utspelas på The Bluebird Café som är en verklig bar dit musiker söker sig. Baren erbjuder "open mic" vissa tider då vem som helst får komma upp och spela i mån av plats. Stället är oansenligt utifrån men många artister har blivit upptäckta där. I måndags kväll var vi där och lyssnade på ett bluesband.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag besökte vi Ryman auditorium på förmiddagen. Det är en konserthall där många storheter har spelat som Elvis, Johnny Cash, Hank Williams, Patsy Cline, Dolly Parton. Bland nutida förmågor finns Brad Paisley, Mark Knopfler, Elvis Costello, Neil Young, Alan Jackson och många andra. För countryartister är det stort att komma till Ryman. 

 

Vi var också till Grand Ole Opry som är en konserthus där showen med samman namn äger rum.

 

 

Nu har vi tagit in på ett avsides motell i Winona, Missouri. Det blev mer körning än vi trott idag då vägen vi är på bara går förbi små ställen. Men vi hittade ett litet familjärt ställe till slut. Imorgon åker vi mot Springfield så vi kommer på själva Route 66 igen.

 

 

Tänkte ladda upp videoklipp åt er men har snart slut på batteri. Kommer en annan dag.

 

So long!

 

Vi har tagit in på motel i Fairview Heights strax utanför St. Louis. Vår resa fortsatte i morse, Charlott körde och det kom ett riktigt störtregn. Det är inte som hemma, här snackar vi REGN.

 

 

Regnet lockade fram Skalman som stod mitt på vägen och dirigerade trafiken. Han var cool.

 

 

Så rullade vi in i St Louis och siktade mot skyarna som hade klarnat upp. Åkte upp i Gateway Arch som är ett ingenjörskonstverk byggt på 60-talet, 192 meter högt. Man åker upp i minimala hissar som har plats för 5 personer sittandes/hukandes i varje hiss.

 

 

Tog också en båttur på Mississippi med hjulångaren Tom Sawyer.

 

 

Middagen intogs på Sweetie Pie´s Kitchen som grundades av Robbie Montgomery. Hon är en levande legend, har sjungit med Ike & Tina Turner, Stevie Wonder, Barbara Streisand med flera. Efter sångkarriären gick hon in i restaurangbranschen. Förutom oss var det väldigt få vita på det stället där "Today´s special" var "Fried Chicken & 2 side orders". Möjligen är det extra populärt just nu för att Oprah Winfrey Network är där och filmar. Det var kö ända ut till dörren. Här som på många andra ställen slipper man gå hem hungrig, portionerna är "king size". 

 

 

 

Vår nästa anhalt blir countryns huvudstad - Nashville! Den har inget att göra med route 66, vi vill bara passa på att åka dit när vi är i trakterna. Tänkte hinna köra en bit under söndag kväll men störtregnet satte igång igen så vi gjorde kväll. Läskigt att köra Interstate när vindrutetorkarna knappt hinner ta undan regnet.

 

Mae råkes

 

 

Klockan är 23 i Litchfield mellan Springfield och St. Louis i Illinois. Hämtade ut bilen från hyrfirman i morse i Chicago, det blev en Nissan Altima S. Sedanmodell med V6 och automat, även med GPS. Vår första kördag har gått jättebra.

 

 

 

Imorgon siktar vi mot St. Louis.

 

 

Bilden nedan är tagen i samhället Atlanta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rundturen var bra men vi drabbades av ett rejält regnväder och sökte asyl från det på Hard Rock Café där vi också passade på att få en bit mat.

 

Kvällen bjöd på besök i Willis Tower, 527 meter hög skyskrapa med kontor och ett Sky deck där allmänheten kan få sig lite utsikt. Den är USAs högsta byggnad och har också en av världens snabbaste hissar.

 

Torsdag 130620

 

Vi började dagen med häst och vagn i Central Park. Hästen hette Billy och var en cool kille, helt lugn i storstadens brus. Mysigt! Tittade också på ett gäng grabbar som hade uppvisning på gatan i street dance. Polisen gillade inte det, kanske hade de inte tillstånd? De var väldigt duktiga. Sen var det dags att vinka farväl till det stora äpplet och lyfta från La Guardia till O´Hare, Chicago. Har nu tagit in på Travelodge Hotel och gjort en promenad. Tidsskillnaden härifrån till er är 7 timmar.

 

 

 

Under onsdagen åkte vi buss större delen av dagen. Vi köpte en bussbiljett för turister som vill se staden. Man har möjlighet att åka några olika rutter i dubbeldäckare utan tak hur mycket man vill under tre dagar. Så den dagens bussrundor inkluderade olika delar av Manhattan och Brooklyn. Man hinner se mycket från bussarna. Vi ville egentligen till Brooklyn Brewery och smaka pilsner men tiden var för knapp. Hann i alla fall med en lov förbi Wall Street för att se NYSE och ”Charging bull”. Tjuren var helt omringad av japaner men jag fick några bilder av den i alla fall. Av säkerhetsskäl går det inte besöka börsen men i Chicago är det möjligt. Får se om det blir av där. Tunnelbanan är lurig men fungerar bra när man förstår sig på den. Istället för ett spår åt varje håll som man är van vid, går det dubbla spår åt varje håll. Antingen går det hoppa på det tåg som stannar på alla stationer eller så går det ta en expressvariant som bara trafikerar vissa stationer. Smart om man ska en bra bit och vill ha så få stopp som möjligt. Det kan vara lite förvirrande när man kommer ner och det är fyra spår, varje T-banestation är som en liten tågstation. Efter dagens övningar letade vi oss till hotellet och gjorde oss fina, sen tillbaka till downtown för kvällsaktiviteter. Tog en drink på baren 230 fifth, den ligger längst upp i en skyskrapa. Kom upp till tropisk klubbkänsla fullt av finansvalpar. JP Morgan, Credit Suisse och Deloitte hade bokat upp delar av barområdet. Efter middag i downtown åkte vi äntligen upp till ”Top of the rock”. Den här dagen var det inget regnväder som störde utsikten, jättefint på kvällen!

 

 

 

 

Tisdag 130618